Så var det dax för magnetröntgen igen.
Jag fixade inte att genomföra undersökningen första gången då jag som en blixt från klar himmel drabbades av sån j.... panik.
Har gått och oroat mej hela dagen på jobbet och nästan inte kunnat tänka en enda tanke rätt.
En timme före själva undersökningen skulle jag ta en lugnande tablett.
Kände jag att det inte riktigt hjälpte kunde jag ta en halv till och så blev det.
Ja, så blev jag inropad.
Man får ta av sig och byta om till en landstingsgrön "tunika" och så får man vänta en stund till i en liten omklädningshytt.
Då känner jag hur hjärtat börjar bulta, försöker tänka på annat.
Har fått så mycket peppande idag från mina jobbarkompisar så jag tänkte att det här måste jag bara klara den här gången.
En av tjejernas peppande fastnade speciellt så jag fokuserade på vad hon sagt till mej.
Så blev jag inropad igen och nu så var det då dax.
Det var en supertrevlig kille som tog hand om mej och gjorde allt för att det skulle gå så bra som möjligt, han berättade hur undersökningen skulle gå till och tände belysning inne i själv "röret".
Jag skulle inte bli inrullad länge än till midjan då det är nacke, axel och skuldra som skall röntgas.
Han säger också att jag kan se ut lite om jag tittar ner mot mina fötter.
Jag börjar rullas in och allt funkar än så länge bra.
Jag fokuserar på det Maria, jobbarkompisen, har sagt och peppat mej med tidigare idag.
Jag fokuserar så mycket så jag kan till och med se hennes ansikte framför mej.
Så är allt helt plötsligt över och jag klarade det!! Vilken lättnad!
Jag kan bara säga tack Maria!